Karin Fredriksson – bildkonstnär
är född 1953 i Hälsingland, konstnär och illustratör, utbildad på Konstfack i Stockholm. Har tidigare givit ut historiska tecknade serier, bl a.
Barn och annat liv i Stockholm på 1600-talet. (Utgiven av Stockholms Stadsmuseum 1996)
Mannen som förenade sig med ljuset. En serie om Vincent van Gogh.
Albert Engström – ett tecknat försök att beskriva ett herrans liv och alla hans vänner
Som bildkonstnär finns hon representerad med utsmyckningar hos landsting, stat och kommun.
Jag träffade Karin Fredriksson på tidiga 2000-talet. Jag läste hennes serietidningar ”Barn och annat liv på 1600-talet” och ”Mannen som förenade sig med ljuset” om van Gogh och blev oerhört förtjust i hennes utpräglat konstnärliga och egensinniga sätt att teckna serier. Kunde hon möjligen vara så pass intresserad av Albert att det skulle kunna resultera i en serietidning om honom? Jag hyste hemliga förhoppningar om att få ha en sådan att erbjuda alla besökare på Engströmgården. En sorts lättillgänglig och konstnärlig historiebok om Albert och hans liv. Det har visserligen skrivits om Albert av andra, men ingenting med ett konstnärligt bildspråk och så direkt och roligt som ett seriealbum. Karin är en lite hemlighetsfull person och utan att direkt svara så började hon läsa vad Albert skrivit och studera vad han lämnat efter sig.
Vid ett senare tillfälle berättade hon att hon läst in sig på Albert, läst hans böcker och tittat på hans bilder. Hon visade hon mig ett stort antal skisser med ett fantastiskt roligt och pricksäkert persongalleri. Just så bra som jag hade hoppats. Och historien om Albert framträdde också i ett helt annat ljus än den vanligtvis brukar i mer ”seriösa” och personhistoriskt beskrivande verk. Här framträdde en i många fall oväntad och oförutsägbar människa som hon hittat bakom ikonen Albert Engström. En mycket personligare person fick gestalt i Karins roliga och geniala teckningar och historieberättande, ett historieberättande som inte står Albert långt efter. Läs denna fantastiska, roliga och sanna serietidning om Albert och hans otroliga tid!
Ett stort och djupt menat tack till Karin Fredriksson för hennes konstnärliga och roliga bearbetning av historien om Albert Engström och hans tid och vänner. Albert själv hade älskat det, han tackar och bockar.
Moa Romanova
Det går inte att låta bli att jämföra våra pristagare med Albert själv. Och det kanske vi inte ska heller, låta bli alltså. Ja, ibland kan det vara lite extra roligt just med ungdomspristagarna.
Låt mig få rabbla lite likheter innan jag rabblar skillnaderna.
Liksom Albert vill Hon inte framträda som dygdighetsmönster och idealbild. Albert tillstod öppet att han ljög och festade och misskötte sin ekonomi. Detta samtidigt som han satte sig själv på en alldeles egen pidestal. Årets pristagare säger sig vara trött på att vara den duktiga förebilden. Hon kan gärna tänka sig att köra på och till och med bete sig som ett arsle. Det låter minsann lovande.
Albert var totalt obenägen att befinna sig i någon sorts inrutad sfär och tycka ”det riktiga”. Och det fick han en hel del skäll för. Det framgår tydligt i boken Moskoviter, där Albert besöker Ryssland och de ryska ledarna kort efter revolutionen. Han vill utgå från det han själv upplever och skriva om det.
Hon vill inte jobba med politiska frågor, ”utan med mitt liv och det som händer mig, oavsett om jag tar dåliga eller bra beslut”. Jag tycker mig känna en journalistisk saklighet och en vilja att se och undersöka. Att låta sitt eget liv gillas som saklig grund för egna observationer. Sånt är starkt! Det kräver både mod och insikt. Riktig vänskap är också viktigt för dessa båda.
Liksom Albert hade hon sin studietid i Göteborg och båda bodde de i kollektiv och hade förmodligen hur kul som helst. Och fattigdomen är ännu påtaglig även för debuterade konstnärer. – ”Serievärlden är väldigt liten och jag är fortfarande en pank jävel”, säger hon.
Hon är ung men hon har redan hunnit jobba mycket. Under åtta år bloggade hon för Djungeltrumman under psedonym. Hon arbetar också med flera spår, både måleri och serier, och båda uttrycken handlar om berättande. Lika-lika. Hon säger sig också ha blivit en jäkel på att jobba snabbt. Och det är ju sånt som händer när man jobbar mycket.
Hon skriver gärna självbiografiskt, det är liksom lättare för då slipper hon hitta på någon story. Att göra på det sättet och att våga göra det på ett öppet sätt, blir inte bara ett tidsdokument utan också en spegling av en människas liv med allt av glädje och sorg, personliga segrar och tillkortakommanden. Ett personporträtt inifrån och en reflektion över tillvaron. Hon har inte svårt för att dela med sig av hur hon mår. Åter mod och observation. Nästan allt som Albert skriver utgår från honom själv. Och tillika med Henne så vill han att det ska vara roligt. Sann humor har en pappa som är svärta och en mamma som är värme, den blir aldrig kall och flabbig, den blir rolig.
Hon har inga läsare än påstår hon, men det tror jag är ljug.
Okej, skillnaderna då: Ja, det är feminismen. De andra försvann plötsligt.
Sannt konstnärskap kräver mod och det är oerhört inspirerande, trösterikt och rolig att få ge priset just till såna. Och sån är hon, -Moa Romanova!