OWE THÖRNQVIST – PRISTAGARE
Årets Albert Engströmpris tillkännages med tre ackord och ett sjuhelsikes gung och tilldelas den person som redan på 50-talet öppnade våra svenska öron för Rock´n Roll! Ingen mindre än legenden Owe Thörnqvist (Tadaaa!!!).
Albert var förvisso ingen musiker, men en nog så välkänd och fruktad entertainer. Och DET mina damer och herrar, det är Owe Thörnqvist också. Owe roar och oroar på ett sällsynt inspirerande sätt. Han har folkets hjärta i sin hand exakt på samma sätt som Albert hade det på sin tid. Och han kan, just som Albert, säga precis vad som helst och komma undan med det. Och det har han också gjort, det ska gudarna veta. Han om någon har delat ut dagsedlar som det sjunger om. Både i och utanför boxningsringen. Bland annat den famösa ”Pålsbodaswingen”.
Och apropå swing så var han tidig med att både importera och låta sig inspireras av för oss då okända rytmer och tongångar som Rumba, Calypso Boogie Woogie och Rock `n Roll. Han är som sagt en rocklegend och som sådan en ”diverse”-arbetare om man så får säga. I min värld var det han, Little Richard och Jerry Lee Lewis. Dödskallemärkt har han också varit. Det kom som en present från Sveriges Radio på själva ”Födelsedagen” 1965. Trots denna tveksamma bakgrund ska ni veta att han är en studerad karl och att det är Owes egen rykande heta lya i Svartbäcken som kom att kallas den akademiska kvarten. Hela Uppsala bär för övrigt märken efter Owes framfart. Från Sysslomansgatan till Dragarbrunn och Fyris torg.
Men han är inte bara en tonmästare, han är en ordvrängare också. En ordkonstnär med många efterföljare och i samma anda som Povel Ramel, Hasse o Tage och Robban Broberg. Han har åtminstone 300 låtar på sitt samvete, förmodligen det dubbla. Det ryktas också om en kokbok (kanske vi kan få med ett recept från något av Alberts hemkok?).
Nå kamrater, Vi har framför oss en person vars yrkesliv är ett hopkok av, och sammanfattar essensen av hela nöjessverige under mer än ett halvsekel. I den branschen har han också varit en läromästare. Under hans vingar hittar vi små dunungar som, Ulla-Bella, Lill Lindfors, Eva Rydberg, Anna Sundqvist. Lena Hansson, Beatrice Järås, med flera. Jojatackarja! Men märkligt nog inga herrar.
Förutom damernas uppskattning har han också på senare tid stått i ett regn av utmärkelser och priser. Från kungen, Ferlin, Cornelis och kanske viktigast Korvakademiens hederspris. Nu sällar också vi oss med glädje till prisutdelarna. Jag ber att få presentera årets Albert Engströmpristagare, Owe Thörnqvist!
ESTER ERIKSSON – UNGDOMSPRISTAGARE
Självporträttet som genre är en spännande konstart. Konstnären har sin modell påträngande nära och det krävs både mod och klokhet att ta det där steget tillbaka och våga se det som verkligen syns. Det är få förunnat att äga den förmågan.
Men Ester Eriksson har just den förmågan, den osminkade blicken som krävs för att få bilden klar. Hon har dessutom känslokapitalet att se och förmedla det komiska och dråpliga i det patetiska eländet. Jag vill citera en recensent som sa: ”Självhat, tvivel, ångest, storhetsvansinne, gumsjuka och hjärtesorg har sällan varit så underhållande!”
Ja, det är befriande med begåvningar. I synnerhet begåvningar som har förmågan att befria sig själva. Stort grattis till det! Och stort tack för att vi får se arbetsmaterialet. Arbetsmaterialet består bland annat av en alteregofigur, en oborstad och påstridig ”Långbensfigur” som oblygt kommenterar sig själv och sin omgivning.
Kolingen har en syster, och det är inte fröken Karlsson, det är Ester Långben. Hon närmar sig sig själv och sin samtid med en talangfull slagkraft och hon väjer inte ett ögonblick för några tabun, varken egna eller andras.
I stor humor finns alltid en botten av påtagligt allvar och för att uttrycka det krävs både talang och mod. Albert hälsar så mycket från sin himmel och tycker, tillika med oss andra, att det är en glädje att få ge årets ungdomspris till Ester Eriksson!