Albert Engström besitter en alldeles särskild popularitet i Sverige, idag liksom under sin livstid. Hans porträtt och tolkningar av, som han kallar det, adel, präster, smugglare och bönder, är djupt rotade i det svenska medvetandet. Det är många svenskar som känner till Engström och hans ”gubbar”. Han är framför allt känd som tecknare, men han är också en mycket framstående konstnär på ordens område och förtjänar att läsas mera. Mycket mera. Humoresker, reseskildringar och kåserier utmärker Engströms prosa, men här finns också djupare samhällskritik och karakteristik.
Det är få förunnat att bli erkänd och ryktbar både som författare och konstnär, men precis som Bellman och Taube lika väl behärskade ordet som musiken, var ordet och konsten de rätta uttrycksmedlen för Engström, som inte ställde sig främmande för olika tekniker och infallsvinklar. Gunnar Brandells omdöme i standardverket Svensk litteratur 1870-1970, lyder: ”Han var tecknare redan innan han blev författare, och troligen kände han sig livet igenom i första hand som artist. Ändå – eller kanske just därför – skrev han en överlägsen prosa, direkt, slående och absolut chosefri, med en välgörande olitterär struktur”.
Barndomsåren
Albert Laurentius Johannes Engström föddes den 12 maj 1869 på gården Bäckfall i Lönneberga socken. Både på fädernet och på mödernet hade hans familj litterära traditioner. Fadern och modern, Lars och Antigonia Engström, var prästbarn men verksamma som lantbrukare. De dåliga tiderna ledde till att de sålde gården och fadern började arbeta vid järnvägen Nässjö-Oskarshamn. Hans befattning var stationsmästarens i Bohult. Efter Lars Engströms befordring till stationsinspektor fick familjen flytta igen, denna gång till Hult där man bosatte sig för gott. Alberts barndom på resande fot och hans intryck av det karga Småland med de sega bönderna och av vidskeplighet och mystik, satte en avgörande prägel på hans författar- och konstnärskap. Albert hade fyra syskon.
Höga stengärdsgårdar, magra åkrar, djupa skuror, mossar, skogar och bottenlösa gölar möter oss i Albert Engströms barndomsskildringar. De utgör en magisk kuliss till bönderna som sliter i sitt anletes svett på åkrarna, och den nyanlagda järnvägen som för in en slags industrialismromantik i landsbygden.
I hemmet lästes Runeberg, särskilt dennes Fästningsfångarna. ”På mitt barnsliga sinne gjorde denna visionära berättelse ett djupt intryck och jag måste erkänna att jag fortfarande lever under dess sköna och poetiska intryck,” säger Albert.
Tiden i Norrköping
Albert Engström lyckades 1888 ta sin studentexamen i Norrköping. Han hade gått reallinjen och hade planerat att studera latin och grekiska i Uppsala men behövde ägna ett år åt informatoryrket; för att finansiera studierna. Under gymnasietiden gjorde sig Engström inte känd för att vara speciellt flitig. Han skriver, stolt som han brukar, att han var en mästare i fuskandets konst, och han framför att han tycker att det borde hållas undervisning i denna konst, man borde utveckla det till en vetenskap.
Det var i Norrköping han först lade märke till hamnbusarna, speciellt Pelle Långlata, som har gått till historien som Kolingen. Den färdiga karaktären Kolingen såg för första gången dagens ljus i Engströms skämttidning Strix, (uttrycket koling var på den tiden en nedlåtande term på finländare; finnkolingar) och han dök upp som han ville i tidningen, utan regelbundenhet. Många olika sjåare och hamnbusar skulle senare råka ut för Engströms kärleksfullt satiriska penna.
En ungdomsdikt
Jag virkar mig en väv så fin
mer fin än Fröjas brudelin
av tankar som på dig jag tänkt
av minnen du mig skänkt
Av allt, vad ädelt, högt och gott
och glatt och ljuvt ett liv har fått
en bild i väven virkar jag
och ger den dina drag
Och falla stygga tankar på
din bild ska ge mig styrka då!
Du vet ju, att jag tyda vet
ditt ögas hemlighet!
Spex och studier
Albert Engström var mycket engagerad i studentlivet i Uppsala. Många var de nattliga bus han gjorde tillsammans med sina vänner. De släckte nattlyktor och bytte ut skyltar. Den unge mannen är barn på nytt, och han älskar det! Allt detta skildras med humor och styv ton i olika noveller. I en av dem får Albert Engström i uppgift att illustrera bordsplaceringskorten på en fin middag. En av de inbjudna är Bruno Liljefors som bland annat var känd som rävmålare. Den äldre konstnären imponeras av Engströms fabelräv och rekommenderar sin vän Carl Larsson att ta sig an honom som frielev på konstskolan Valand i Göteborg, där Larsson är lärare. Larsson accepterar.
Sigrid Sparre förlovade sig år 1892 med Albert Engström. Engström blev fascinerad av denna frodiga och intelligenta kvinna, som kom att bli sin makes främsta kritiker. De båda förde en kärleksfylld brevkorrespondens. (En brevbok). Sigrid Engström beskriver fästmannens brev så här: ”En sådan blandning av klar intelligens, satir, mjältsjuka, mogenhet och ungdomlig överspändhet, kraft och finhet, barnslighet och brinnande passion, humor.”
Valand och Carl Larsson
Albert Engström tillbringade ett år i Göteborg på Valands konstskola. Han fick många intryck och lärdomar som hjälpte honom på den konstnärliga banan. Hans vänskap med Carl Larsson var i det avseendet ovärderlig. ”Larsson är en idealmänniska, nobel intelligent, styv allvarlig i sin konst och med ett ord härlig. Jag är förtjust i honom. Här knogas förstår du,” skrev Engström till en vän.
Carl Larsson sade till Engström apropå målandets hemlighet: ”Hemligheten är man måste se, se och se jäkligt! Jäkligt och jämt! Inga lakuner i seendet.” Livet på Valand, vänskapen, konsten med kärleken till linjen främst, upptågen med mera skildras ofta av Albert Engström i novellform. Han lärde sig mycket och vid slutet av året blev Engström geniförklarad av Carl Larsson. År 1896 presenterade Albert Engström En gyldenne Book, mest känd för sina mycket fantasifulla teckningar. Efter året i Valand flyttar Albert Engström till Stockholm. Med Carl Larsson som välgörare lyckas han skaffa sig ett namn i konstnärssocieteten och han blir Du och bror med många av tidens framstående konstnärer. De litterära vännerna var många. Heidenstam, Fröding, Karlfeldt, för att nämna några. Han lyckas få arbete på Söndags-Nisse, som får ett rejält uppsving och blir skämttidningen framför andra.
Strix
Det första numret av Albert Engströms alldeles egna skämttidning Strix kom ut den 11 mars 1897. Tidningens motto som är så förknippat med Engström är egentligen taget från Havamal. Det lyder: ”Tål intet ont i världen, men var glad åt allt gott. Dess symbol var humorugglan och Strix betyder mycket riktigt uggla på latin. Strix var också Strindbergs gamla kamratnamn. Som en uggla är vis är också humorn den visaste världsåskådningen sades det. Heidenstam, Fröding, Carl Larsson, Bruno Liljefors med flera medverkade i det första numret. Författaren fick ett eget forum.
”Jag ville göra Er apolloniska, helleniskt skönt och metriskt avvägda, snälla såsom ormar och goda som enbärsdricka, djärva som lejon och kloka som klokskapen själv.” Vers och prosa, krönikor och anekdoter, teckningar och text delar på utrymmet i tidningen.
Grisslehamnsåren
”Vi voro några stycken bl a. Heidenstam, Fröding, Ankarcrona och jag, som för ett 20-tal år sedan kommo överens om att återgå till naturen. Heidenstam valde sitt fädernehem Naddö, Fröding drog ut mot Värmland (!) och Ankarcrona slog sig ned i Dalom. Själv tog jag fram generalstabens karta och undersökte Roslagen. Jag kom underfund med att Grisslehamn skulle passa mig bra. Ödsligt som det låg ute bland klipporna och hällarna, fjärran från by till bygd.”
Albert Engström lämnade storstadens larm och hektiska uteliv och flyttade till Grisslehamn vid Ålands jäsande hav. Grisslehamn ligger på norra Väddö och har en vacker kust av rödgråa klippor och vridna tallar. Står man vi kusten och blickar ut mot havet hör man både skogens sus och havets brus. Fiskare har levt på havets rikedomar hundratals år och gör det än idag. På vintern är Grisslehamn kärvt, på sommaren paradisiskt. Där förvärvade Albert Engström en gård, Augustberg. Nu inträdde en arbetets fas i författarens liv. Otroligt produktiv som han var ägnade han en avsevärd tid åt att skriva och rita, inte minst den vackra nejden och dess befolkning.
Den bestående bilden av Roslagen som vi svenskar äger finns där helt på grund av Engströms förtjänst. Ingen har i berättelseform karakteriserat rospiggarna som han. De är ett märkligt släkte med utpräglad dialekt och egensinnig världsvana. Torsten Fogelqvist kallar dem blandning av människor och troll. Figurerna slåss, super, jagar, fiskar, ljuger och kommenterar. När de gör det sistnämnda finns genast Albert Engström där och skriver ner deras ord och tankar, Engströms relation till dem är varm och medmänsklig. Berättelserna är naturalistiska, romantiska och träffande. Det tycks mig som om Engström står lite ovanför dem och blickar ner, på det sättet låter han dem så skickligt smälta samman med naturen och man inser att en svunnen tid är fångad och åskådliggjord. Bildspråket och linjeskärpan i berättandet är förbluffande.
Kritikern
Albert Engström ställde sig kritisk till de samhällsrörelser som sökte förändra människan, och som började på 1800-talet. Han menade att en förändring bör få ta sin tid. Även om han var relativt opolitisk till sin natur använde han novellen för att föra fram åsikter. Vare sig det handlade om kritik mot präster, kolportörer eller det samtida samhällets sociala skyddsnät. Han kände en sorts dragning till det ursprungliga och primitiva och skydde skarpa förändringar av samhällskulturen.
I Strix skrev han krönikor om samtiden med övermänniskolater och en självtillräcklig attityd.
På resande fot
Albert Engström tillbringade mycket av sin tid på resande fot. I studiesyfte och för att få material till böcker, samt nya perspektiv på tillvaron, reste han till Island, Korsika, Ryssland, Frankrike, Sydafrika och många andra länder. På så sätt tillkom några av hans främsta verk: Islandsskildringen Åt Häcklefjäll (1911), inblicken i det dåtida revolutionära Rysslands hjärta i Moskoviter (1923) och Med Kaaparen till Afrika (1937).
I Moskoviter får läsaren följa de rika, mäktiga politikerna med Trotskij i spetsen, för att sedan med ordet och bildens hjälp stifta bekantskap med de allra fattigaste i stadens utkant. Man märker tydligt att författaren mognar, hans skildringar blir mer allvarliga och genomträngande. Han kritiserar inte öppet, något som hade varit fatalt för berättelsen, utan iakttar och lämnar åt läsaren att dra slutsatserna
Engström utforskade även sitt hemland. Han besökte Lappland, Zorns Dalarna och Gotska Sandön, det sistnämnda föranledde mästerverket med samma namn.
”Många svenskar känna Gotska Sandön icke ens till namnet och de flestas begrepp om den äro mycket dunkla. De veta icke att den är Östersjöns pärla, ett paradis på jorden.”
Akademien
Författaren och konstnären från Lönneberga väljs in i Akademien för de fria konsterna. Några år senare erhåller han stol nr 18 i Svenska Akademin. Engström som tidigare inte haft mycket till övers för dylika institutioner känner sig mycket hedrad och blir en flitig gäst på torsdagssammanträdena. Hans vän, skalden Erik Lindorm, skriver i pressen, apropå det faktum att endast vatten serveras på dessa möten, följande poem:
”Å Clio, på din koppartavla skriv. Så att det lyser i decembernatten Igår, för första gången i sitt liv satt Albert Engström framför ett glas vatten”
För att förhindra ett förbud mot alkohol enligt amerikansk modell, ritar Albert den legendariska affischen ”Kräftor Kräva Dessa Drycker”, och utnyttjade på ett genialt sätt det faktum att förbudsomröstningen hölls i augusti. Nej-sidan vann också omröstningen; med en procents marginal.
Arbete och kamratskap
De sista tio åren av Alberts liv präglades av hårt arbete, kamratskap och umgänge, problem med reumatism och sömnlöshet. Trots sviktande hälsa tvingar hans konstnärssjäl och, inte minst, hans ekonomi honom att arbeta hårt. Som professor och lärare på Konsthögskolan är han mycket uppskattad. Tidningen Strix hade under mitten av tjugotalet gått ihop med Söndagsnisse. Ny redaktör blir Hasse Z och tidningen tar sig namnet Söndagsnisse-Strix, medan Albert Engström förblev tidskriftens konstnärliga ledare och stora namn.
1938 drabbades Albert av sjukdomen hemianopsi, vilket gjorde honom halvblind. Hans arbetsförmåga minskade drastiskt. Två år senare avlider han i magcancer, 71 år gammal. Albert Engström ligger begravd i Hult, hemsocknen.
”Jag är absolut övertygad om att ingen människa, just då hon skall dö, känner rädsla inför döden. Så gott, så obegripligt gott och underbart vackert är livet att det låter oss dö lika omedvetet som vi födas”
Biografi
- 1869 – Född 12 maj 1869 i Bäckfalls gård i Lönneberga socken i Småland. Fadern, Lars Engström, då lantbrukare.
- 1873 – Flyttning till Mariannelund. Fadern tjänsteman, först i Tändsticksfabriken, sedan vid järnvägen.
- 1875 – Till Bohult, fadern stationsmästare.
- 1878 – Flyttning till Hult en mil utanför Eksjö, där Lars Engström blir stationsinspektor och familjen bosatt för gott.
- 1888 – Studentexamen i Norrköping.
- 1888-1889 – Informator.
- 1889-1891 – Studier vid Uppsala universitet i latin och grekiska under fyra terminer. Bekantskap med Bruno Liljefors.
- 1892-1893 – Elev vid målarskolan Valand i Göteborg med Carl Larsson som lärare.
- 1893 – Flyttning till Stockholm.
- 1894 – Giftermål med Sigrid Sparre.
- 1895 – Bröllopsresa till Tyskland, Italien och Frankrike.
- 1894-1896 – Medarbetare i skämttidningen Söndags- Nisse.
- 1897-1924 – Redaktör för skämttidningen Strix.
- 1924-1940 – Redaktör för Söndagsnisse- Strix tillsammans med Hasse Z.
- 1902 – Flyttning till Grisslehamn. ( Från 1916 vinterbostad i Stockholm.)
- 1911 – Resa till Island (tillsammans med forskningsresanden Thorild Wulff), skildrad i Åt Häcklefjäll (1913).
- 1916 – Resa till USA. Stoff till inslag i Hemma och på luffen (1916) och i Medan det jäser (1918)
- 1919 – Ledamot av Akademien för de fria konsterna.
- 1922 – Ledamot av Svenska Akademien.
- 1923 – Resa till Ryssland, skildrad i Moskoviter (1924).
- 1925-1935 – T f professor vid Konsthögskolan.
- 1926 – Studium av Gotska Sandön, dit han också tidigare gjort resor.
- 1927 – Resultat: bild- och ordkonstverket Gotska Sandön.
- 1927 – Filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet (16 sept).
- 1929 – Resa till Korsika
- 1931 – Resa i Frankrike
- 1936 – Resa till Sydafrika. Skildrad i Med Kaaparen till Afrika, (1937).
- 1938 – Drabbad av halvblindhet
- 1940 – Död 16 november. Begravd på Hults kyrkogård i Småland.