ALBERT ENGSTRÖMPRISET

PRISET | AWARDS

Priset utdelas till konstnärer inom ord, bild ton och scen som verkar i Alberts anda. Vad är då Alberts anda undrar en förvånad allmänhet? Albert var en satiriker, romantiker, realist, humorist, humanist och medmänniska som betraktade sin samtid med kärlek och skepsis, ofta från ett utifrånperspektiv. Han tog den svagares parti (Kolingen betraktade sig verkligen inte som svagare, (framförallt inte mentalt) men det gjorde hans omgivning och då kanske framförallt ekonomiskt/socialt). Alberts valspråk (stulet från Eddan) berättar något om hans sätt att betrakta världen. Det fanns ingraverat på redaktionssaxen: ”Tål intet ont i världen men var glad åt allt gott.”

Pristagare av Albert Engströmpriset | ÅR 2019

Mia Skäringer - Pristagare

Att verka i Alberts anda, vad betyder det? Är det att berätta roliga historier? Kanske, men framför allt är det att med stort allvar driva med tidens floskler och viktigpettrar. Mia Skäringer är en av dem som gör det. Hon gör det oerhört träffsäkert och på sitt alldeles egna sätt. Och det egna sättet har en botten i allvar och mörker. Bra humor har det.

Det kan medföra att humoristen inte alltid är så lätt att ha att göra med. Mia varnar också för det. ”Man måste njuta av mig på håll”. Med värme och stringens plockar hon fram de beteenden hon vill driva med, och gestaltar dem själv. Sånt kräver självinsikt, nakenhet och mod och det har hon skaffat sig. ”Vid 42 års ålder, nykter och ätstörd skäms jag inte längre” säger hon.

Mia Skäringer är mångbegåvad och har en bred och rik palett. Hon Skådespelar, standuppar, instagrammar och poddar, och säkert hundra andra saker med. Och hon skriver sitt eget material och använder därmed sitt eget mörker som ljuskälla åt andra. Sånt är inspirerande!

Hon är som Albert och många andra begåvade människor något av en arbetsnarkoman. ”Jag gör bara lite för många saker på samma gång. På min grav kommer det stå att min egen simultana förmåga var det som dödade mig. Ungefär som en autoimmun sjukdom där kroppens eget försvarssystem angriper sig självt”.

Som Albert är hon också lite tillbakadragen mitt i all det offentliga, kanske rent av blyg. ”Jag kanske syns och hörs mycket, men jag är väldigt privat, är inte ute på offentligt galej och håller mig på min kant”. Och hon tillåter sig befriande nog att vara allt annat än perfekt. ”Så om jag lägger upp en selfie på mig själv verkar många tycka att jag kastar sten i glashus. Men det måste jag väl få göra”?

Hon är ju inte lättsmält denna människa, men det får man väl tugga i sig. Och fan va gött de é, de é nåt Tabita i!
-

Emil Maxén - Ungdomspristagare

Kamrater, mötesdeltagare!

Vi har hittat något så fantastiskt roligt som en genuin storljugare som kan teckna. Man kan hitta det ena eller det andra, men sällan kombinationen båda. Det här är riktigt lovande!.

Det är en ung man som rätt nyligen klivit ut på den större offentliga arenan. Han har naturligtvis, som alla allvarligt menande konstnärer, arbetat idogt och gradvis vunnit framgångar och skurit lagrar.

Lite om gammalt och sånt på gång: Han gjorde till exempel bildmanus till Aviciis musikvideo ”Addicted to you” och tecknade SVT:s julkalender Barna Hedenhös uppfinner julen 2013.

Här finns också samarbeten under både underliga och allvarliga titlar som Anders Timell får inte dö. Jag har ADHD och Vad är det med Lisa.

På gång är också Knäckarbanketten. En fantasybarnbok om barocken skriven tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, kommer ut i höst på Rabén och Sjögren.

Han är uppfriskande riskvillig. Med det manar jag att han på djupet förstår den frilansande konstnärens situation. Du blir liksom inte anställd och får en lön, så att säga redan från början. Nej, du får en idé som du (åtminstone så småningom) tror på och är beredd att förverkliga. Insatsen är (oftast) det egna obetalda arbetet.

Men inte så att han bara är våghalsigt och dödsföraktande riskvillig, nej, han är ett snäpp bättre än så, han är ekonomiskt listig också. Ett nog så ovanligt drag hos konstnärer och kulturarbetare.

Han sjösätter sitt stora projekt med hjälp av Crowdfunding. Ett modernt sätt att löpande skaffa sig mecenater. Storartat begåvat måste jag utbrista.

Och eftersom projektet var konstnärligt högoktanigt både vad gäller innehåll och utformning så blev det naturligtvis en succé.

Nå, vad är det då vi fått undrar kanske den otålige lyssnaren. Jo, som jag sa i inledningen, en genuin storljugare som också kan teckna. En ung pristagare helt i Albert Engströms anda. En man som med sin själ tvåfaldigt omsluter både lögnen och sanningen.

Han kommer från Timrå och har inspirerats av naturen och kulturlandskapet längs Indalsälven när han har skapat en norrländska skröna befolkad av märkliga och skrämmande karaktärer. Han har skrivit tre böcker (en trilogi) som handlar om Stor-Jobal från Krokjala. Skräcksäcken och Det surnar i säven (Kul!) samt Ragnagöken. Berättelserna är egentligen en skräckhistoria.

Krokjala finns på riktigt, det ligger vid Lögdö vildmark. Och Stor-Jobal, – Han har drag efter min farfar, han kan berätta historier på ett speciellt sätt säger konstnären. Vem vill inte ha en sån farfar?

Stor-Jobal den stornäste enstöringen drar sig fram genom att plundra ödekåkar i Inälvsdalens obygder, den hemska sagovärld som berättelsen utspelas i.

En dag tjuvar Stor-Jobal en säck från häxan Lapp-Tomsa. Säcken är förtrollad och allt som läggs i den blandas ihop. Där kan två djur blandas till en helt ny sort men sällan till något bättre, utan slumpartat, monstruöst. Stulna djur blandas till nya och säljs tillbaka till den bestulna allmogen (Skvadern, som även Albert ritade av, finns med i berättelsen, så här finns alltså den födelsemyten).

Men styggelser som klövkuse, schluuv och bulsmugg är hittills guschelov okända. Av dessa hittills okända men nog så förtjänstfulla monster byggs med en blinkning till det klassiska, ett eget Bestiarium med styggelser i urval. Här finns också mellannorrlands svar på Excalibur, nämligen Bössan Makalausa.

Men (jag vill citera en av recensenterna) "lyckan vänder och det är många som vill se Stor-Jobal sona dyrt för övergreppen han begått mot folk och fä. Bygdens befolkning har vänt sig emot honom, Lapp-Tomsa är tillbaka och ute efter både hämnd och säck, och Jobals plågoande från barnhemmet, häxbrännaren Prost Kulle, har också tagit upp jakten på stortjuven från Krokjala". Vi pratar mörkt drama.

Han ger oss namn som ligger snuddande nära verkligheten, som Inälvsdalen, Smoggholm och Hjärndösand och Slemsele och Kusböle-helvetet och härligt tveksamma karaktärer, säkert tecknade. Intrigen är tät och i sin rikhet charmerande och detaljer och miljöer på pricken. Både ortsnamnen och berättelsen gör att jag osökt kommer att tänka på Mikael Niemi. Ett fabulöst storljug!

Fint är också hur språket anspelar på det norrländska, att Stor-Jobal ett flertal gånger ”må” göra något. Att läsa sånt påminner om Alberts sätt att använda såväl den småländska som rospiggska dialekten när han tecknade och skrev skrönor från sin tids olika avkrokar, likaledes befolkade av udda figurer.

Det som tonar fram här är lysande berättarkonst och blixtsäker bild, både vad gäller linje och färg. Här finns också den begåvade och roliga blandningen av ironi, klarsyn och vansinne.

Jag är djupt imponerad av det säkra hantverket, både det skrivna ordet och den tecknade linjen, i lycklig kombination med en påtaglig begåvning och ett minst sagt säreget uttryck.

Albert Engströmsällskapet vill nu glada och stolta berätta att årets undgomspristagare är född 31 juli 1989 i Bergeforsen, Timrå, där han växte upp med mamma, pappa, storasyster, lillebror, en konstig farfar och en konstnärlig morfar. Han heter Emil Maxén.

-