Citat av Albert

Jag är född av ovanligt hederliga föräldrar, är en studerad karl, har alltid menat väl med mitt liv, har varit en glad student, aldrig förfört någon människa till oädelhet, skrivit en massa böcker om svenska folket sådant det tycktes mig vara, är patriot, vilde som politiker, sentimental och god i min själ! (Strix 1922:10)


Originalen äro de enda människorna och studiet av dem är värt livet


Konstnärerna äro de enda, som av hjärtat hata detta lättjefulla inkrypande i lånade manér och hävdvunna åsikter; de avslöja hemligheten, det som är var mans onda samvete, nämligen sanningen att varje människa är ett självständigt väsen; de våga visa oss, huru människan ända uti den minsta muskelrörelsen är sig själv och sig själv allena, ja, att hon i denna självständighet är skön och värd att betrakta, ny och otrolig, som varje naturens skapelse.


Slagsmål är styvt. En del prissar, naturalisterna tycka, att den plastiskaste ställning en människa kan inta, den mest naturenliga och således den vackraste, är den under samlaget, men jag tycker att en karl är vackrast då han slåss – urkraften, det rent fysiska hoss bassarne är så styv, att det är en glädje att se det. När de niga och svära och ta varandra i kragen och brottas, det är malle, det skall målas.


I dag har jag målat en gammal vedhuggare som står mitt inne i djupa smålandsskogen med tallar och gul solnedgång och bergknalle och dunkel bland granar och är trött. Det var stämning, när jag satt i kölden så fingrarne stelnade och jag värmde mig vid åkarbrasor och önskade att greve Georg von Rosen varit där med nageltrång och kuslighet, han som målat Nordenskjöld vid nordpolen utan att ha sett en eskimå en gång, för att ej tala om en eskimö. Ty det är styvt att måla efter naturen. Dom djävlarne sitter i kabinetten och röker cigarr och bränner ryggmärgen vid kakelugnar och vet ej hur det ser ut i djupa skogen en vinterdag. Men de äro inte småländingar. Och jag förlåter dem.


Jag är nu äntligen på Valand. Larsson är en idealmänniska, nobel intelligent, styv allvarlig i sin konst och med ett ord härlig. Jag är förtjust i honom. Här knogas, förstår du.


Och var jag går omkring och röker cigarr i min slokhatt, fågelfri och ser på skogen och alltihop, tycker jag, att alla som målat i Sverige, äro parisare, och det duger inte. Det får inte målas chic, utan hårt och kärvt och knegigt och med lidande och kärlek.


Bekantskapen med en människa är ett guldfynd.


Ty detta är en kamp för livet. Har du någonsin svultit en vecka eller levt på en brödbit några dar? Men det är härrligt, ty det är ett liv i entusiasm, som ständigt får eld under pannan, nya intryck och skönhet…det är malle och jag tror att det kanske är det högsta på jorden. För övrigt börjar det ljusna för mig rätt bra och du skall få se att jag en vacker dag dyker upp. Det måste lyckas, skall lyckas jädrar anagga. Det är en smålänning som svär.


Varför började jag med Strix? Därför att jag ville forma Svenska folket efter min egen statur! Jag ville göra Er apolloniska, helleniskt skönt och metriskt avvägda, snälle som ormar och goda som enbärsdricka, djärva som lejon och kloka som klokskapen själv. Just därför började jag utgiva Strix. Men samtidigt måste jag medge att jag hade fått för litet pengar i Söndagsnisse, där jag började arbeta.


Det är I, mine älskelige, som själva insänden kvickheterna, och som ständigt behandlen nubben och bärsan och kolingen, alldeles som om det inte skulle finnas något annat att tala om. (—) Nej! Viljen I ha bort nubben och kolingen ur Strix, så insänden andra historier. Gån inte och tänken så mycket på nubben själva. Gen fan i Kolingen och skicken mig fina och välgjorda historier om prinsessor på ärtor och liljekonvaljesjälar och berättelser om snälla gossar som aldrig stjäla äpplen, studenter som dåna då de få se en flaska punsch, bönder, som icke tugga snus och löjtnanter som icke längta till slagfältens fasor. Då skall allt gå bra och trevligt.


Visserligen har jag själv snobbat med föregiven sakkunskap om grejorna på en båt, oaktat minsta kockpojke skulle kunna slå mig på fingrarne. Men jag söker lägga bort det där. Verkligen ärligt och allvarligt. Och ju mer man arbetar på att komma ifrån allt onödigt och osant, skrikande påhäng och all grannlåt, som inför den verkliga kunnigheten blåser bort som höstlöv från ett träd, ju mer märker man hur oändligt litet det är som verkligen är ens egendom, ens ärligt förvärvade egendom.


Hon påstod att de gubbar jag skrivit om överhuvudtaget aldrig existerat. Men – unga kvinna! – hör nu en äldre erfaren skärgårdsbos ord! Du kan ge dig fan på att de existera. Men de älska icke unga tidningsskriverskor som fråga ut dem. (—) Det roar mig just nu att tala litet om mitt arbete i skärgården och om mina iakttagelser där. Jag bosatte mig i skärgården år 1893 och har sedan med få avbrott hållit mig kvar där tills nu. Jag lärde mig fiska, segla och umgås med människor


Studierna upptogo egentligen intet av min tid, men med den lätthet att fatta som jag fortfarande besitter och den motvilja för läxläsning som ännu är min huvudegenskap klarade jag mig jämförelsevis bra. Kanske bidrog till det goda resultatet en i hög grad utvecklad kunnighet i fuskandets konst. Man får icke slarva med det, utan utveckla det till en vetenskap av sträng logisk byggnad. Jag vet ingen människa, som fuskat så mycket, som jag, men därför kan jag också någonting: Staten borde i varje läroverk hålla en lärare i fusk.


Jag lämnade Norrköping klädd i de mest åtsittande byxor någon någonsin burit, en ask cigaretter i överrocksfickan och följd av alla flickornas tårar och avskedsskrän. Var och en hade naturligtvis väntat att bli hemförd som maka av mig, men jag gjorde slag i saken genom att smita från hela bunten.


Jag skriver alltid fritt ur hjärtat och menar det jag skriver. Somt är naturligtvis lögn, men i böcker går lögnen under namnet Fantasi.


…Jag har längesedan upphört att hata – om jag någonsin gjort det. Inte kan man hata dumma människor! Vad veta vi om de makter som bragt människorna till deras dumhet? Dock anser jag att man kan använda humor som vapen mot all illogik. Ty verklig humor kan aldrig såra, emedan den utstrålar från en karaktär, som älskar allt på jorden och ser liv även i förruttnelsen och döden. Den som blir sårad av humor är en beklagansvärd varelse, som egentligen borde avlivas smärtfritt, ty han kan icke fylla någon plats på denna jord värdigt, emedan han är en galning, och galningar kunna vara farliga. Jag är nog självmedveten att tro, att detta resonemang något så när håller måttet som logik, åtminstone inför människor med humor, och andra bryr jag mig mycket lite om…


Arbete är den finaste skänk Gud givit oss för att förgylla våra liv!


…Man påstår att det är underligt med kvinnor. Vilken idioti! Man påstår att kvinnor äro ologiska. Ja, det äro de på samma sätt och i samma situationer som vi själva, då vi sitta i sällskap och röka cigarr och prata smörja. Men tag en kvinna som är jagad och vilkens liv det gäller, ta en kvinna som kämpar för sitt barn eller för en lögn – och du kan vara lugn för att hon är din överman i replik och till och med i logik. Ty hon har vapen. Hon har sin svaghet och sin styrka och honans intensitet som begagnar sig av varje dumhet som vi göra som gentlemen. Vi äro hjälplösa gentemot kvinnorna, om vi vilja vara gentlemen. Ty deras moral är en helt annan än vår. Den är helt enkelt motsatsen till vår moral. O, du helga gissel! skrev Strindberg…